Barn reagerar olika på sorg. Sorgen kan synas utåt som nedstämdhet, depression och fallenhet för gråt. Sorgen kan också bryta ut som rastlöst beteende, aggressivitet och behov av uppmärksamhet och rentav med fysiska symptom. Sorgen kan förändras till rädsla hos barnet. Barnet kan ha sömnsvårigheter och mardrömmar kan vara vanliga.

Barnets uppfattning om döden utgår från barnet självt

Under fem år gammal uppfattar barnet inte döden som något definitivt, utan tänker att den döda nog kommer tillbaka ännu. För de allra minsta barnen måste man gång på gång förklara, att den döda inte återvänder. Man ska inte använda andra ord eller omskrivningar om döden. Barn förstår begrepp som ”att sova bort” eller ”att gå bort” konkret, och förknippade med döden kan detta leda till att barnet blir rädd för att somna. Upp emot sitt tionde år förstår barnet redan dödens slutgiltighet och även det, att döden berör oss alla. Över tio år gamla barn börjar tänka på döden som de vuxna gör. De klarar bättre av att begrunda döden.

Barn sörjer precis som de vuxna. Barn känner saknad, och ömma tankar samt starka känslor finns också i deras medvetande. Barn sörjer inte på något särskilt sätt, utan deras reaktioner är individuella. Efter förskräckelsen kan följa rädslor, sömnsvårigheter, oregerlighet, trotsighet och krav på uppmärksamhet. Barnet kan också uttrycka sorg genom inbundenhet och tillbakadragenhet.

Det är viktigt att sköta om barnet i sin sorg, eftersom barnet inte bara sörjer sin förälder utan upplever också andras sorg och kan dessutom uppleva skuldkänslor. Barnet behöver familjens stöd i sitt eget sorgearbete. Fast den andra föräldern inte skulle orka i sin egen sorg, vore det ändå bäst att vara tillsammans med barnet så mycket som möjligt och fortsätta de normala familjerutinerna. Att upprätthålla skolgången och kamrat- samt släktrelationerna, och att bevara livets stöttepelare, hjälper barnet att klara av och behandla sorgen.

Den vuxna bör understryka, att det är tillåtet att visa sina känslor och också att berätta om sina känslor. Man ska diskutera ofta med barnet om allt som kommer i tankarna, och besvara frågorna öppet. Frågorna kommer att upprepas många gånger, men det är bra att besvara dem med tålamod. Barnet kanske också behandlar döden i sina lekar. Då man berättar sorgliga saker för barnet, är det bra att hålla barnet i famnen, eller annars bara låta barnet känna närhet. Den fysiska närheten får barnet att känna trygghet och samhörighet. Sakerna är bra att berätta tydligt, tillräckligt kortfattat och lugnt.

Sorgen har olika skeden:

Förnekande: Man vägrar tro på det skedda och förnekar det.

Chock: Man frågar om orsakerna till det skedda: Varför? Hur? Vad kunde jag ha gjort annorlunda? Var felet mitt?

Sorg: Saknad: Vi minns vackra saker om den döda. Vi minns tiden tillsammans.

Ilska och hat: Bitterhet: Varför hände detta mig om min familj?

Tomhet: En bedövad känsla: Livet tycks sakna mening. Depression och dysterhet tar över sinnena.

Lusten att fortsätta leva: Hoppfullhet: Småningom börjar ett ljus synas. Små saker börjar kännas trevliga.

Överlevnad: Att bli stark: Vi accepterar det skedda. Vi saknar, men vi har funnit en balans mellan det förflutna och nuet. Livet får ny energi och betydelse. Den saknade lever i våra minnen. Sorgearbetets svåraste skeden räcker vanligtvis omkring ett år, men tiden varierar individuellt. Det är viktigt att man visar sig själv förståelse och accepterar olika känslor – också de negativa – som sorgeprocessen omfattar.

Ibland känner familjemedlemmarna att de lämnas ensamma med sin sorg. Då lönar det sig att söka hjälp t.ex. hos organisationernas och sällskapens stödgrupper, där man får stöd av andra som lever i liknande situationer och redan har hunnit längre i sitt sorgearbete. Man kan också söka hjälp hos familjerådgivningen, hälsocentralerna och hos barn- och ungdomspsykiatriska eller de psykiatriska dejourerna kan man söka stöd för att klara av sin sorg.

Förteckning över böcker, som behandlar sorgen och döden