Dramaturgi är läran om dramatisk framställnning, dvs. hur man får åskådaren att förstå det man vill ha sagt. Med hjälp av dramaturgi skapar man form och framställningsstil för filmen. Amerikanarna tänkte i början att filmen var samma som filmad teater och denna modell som härstammar från dramerna från antikens Grekland fungerar i dag som modell för dramaturgin i de amerikanska filmerna. Typiskt för denna modell är en fast, sluten form, en synvinkel, en vändpunkt och en punkt där händelserna kulminerar:

Begynnelseimpulsen
En effektiv, kort och entydig scen i början av filmen, som väcker förväntningar i åskådaren. Där framställs konflikten och huvudpersonen hamnar i ett svårt läge.

Presentation
Information om personerna och deras inbördes förhållanden ges; huvudpersonen, hjälten, den onda anden, ’en annan’, närmaste, normen.
Miljön beskrivs och konflikterna visas.

Fördjupande i ämnet
Åskådaren får veta mer om personerna och deras relationer. Åskådaren börjar leva in sig i och identifiera sig med personerna och händelserna i filmen. Målsättningarna och hindren presenteras.

Tillspetsningen av konflikterna
Problemen börjar komma i dagen. Den ena parten attackerar, den andra reagerar med motattack. Handlingen framskrider mot vändpunkten, där de olika parterna möts i huvudscenen.

Lösning
En kraftmätnnig mellan parterna äger rum, man ser vem som vinner. Huvudkonflikten får sin lösning. Åskådaren visas snabba och korta klipp.

Skingrande av spänningen
Åskådaren lugnas ned efter känslostormen och han kan ta del av lyckan eller sorgen hos de centrala personerna.

Filmen har ett huvudargument. Det är filmens budskap koncentrerat i en mening ("Det onda får sitt straff"). Filmens alla delar och hela handlingen anknyter och leder till huvudargumentet. Allt som inte stöder huvudargumentet är onödigt.