Jag minns när jag och den andra manusförfattaren, Jimmy Karsson, diskuterade projektet med producenten Ilkka Matila och regissören Klaus Härö för första gången hösten 2002. Vi satt på filmarkivet i Helsingfors och såg propagandafilmer om krigsbarn. Med entusiastisk fosterlänsk musik i bakgrunden visade filmen hur hundratals barn separeras från sina mödrar i hamnen. Jag minns fortfarande ansiktet av en ung mamma som tappert sträcker ut sin bebis till en främmande kvinna. Snart bullrar motorerna i gång, och ingen makt i världen kan stoppa deras separation. Stämningen i rummet var laddad och intensiv. Jag tror att manusprocessen började just i denna stund. Vi berördes alla djupt av filmen som också väckte vår nyfikenhet. Vad händer när en liten person får en lapp om halsen och ingenting får veta om sin framtid?

Manusarbetet kändes som en lång och utmanande resa vars stationer aldrig oroade oss. Som reseguide hade vi romanen ”Äideistä parhain” av författaren Heikki Hietamies. Den första versionen av manuset var skrivet av Veikko Aaltonen som till en början utgjorde ett råmaterial vår berättelse. Vi fick relativt fria händer. Dessutom hade vi ett fint samarbete med producenten och regissören. ”Det blir film det här, mina vänner”, brukade Klaus Härö konstatera på våra manusmöten där vi diskuterade det material vi hade precis levererat.

Någon har klokt sagt att tiden inte är människans fiende utan en vän som kommer till hjälp. Att få manuset färdigt tog nästan två år vilket behövdes för att historien skulle få mogna i lugn och ro. Den första arbetsfasen bestod av researchen. Vi tillbringade många regniga höstveckor på Kungliga biblioteket i Stockholm och läste allt material vi kom åt om krigsbarn. Flera gånger träffade vi också före detta krigsbarn vars berättelser var helt ovärdeliga för oss. Nu började idéerna formas. Väggarna i vårt arbetsrum fylldes av hundratals idé-lappar där Eero började sin livsresa.

Vi kände en enorm tacksamhet för att ha blivit erbjudna denna viktiga berättelse. Om projektet var spännande, så var också med våra arbetsförhållanden. Vi är ett gift finskt-svenskt par som bestämde sig för att utföra varenda arbetsfas tillsammans. Det gav oss en möjlighet att fördjupa både det kvinnliga och manliga perspektivet – samt det finska och svenska.